Den 22 oktober samlades ett hundratal personer i Nästansjö Bygdegård för att diskutera uranbrytningens konsekvenser för Vilhelmina. I panelen deltog Effie Kourlos, kommunalråd i Östersund, Jani Ahonen, Nästansjö, och Ida Oderstål från Malgovik, med Maria Kristoffersson som moderator.
Diskussionen tog sin utgångspunkt i fakta från Sveriges geologiska undersökning (SGU) och forskning från både Sverige och Norge. Budskapet var tydligt: alunskiffer är en riskfylld bergart att bryta –särskilt här, där vattnet är vårt viktigaste livsrum.
Här lyfts både förespråkares perspektiv och perspektiv från nuvarande forskning och erfareneht vilken är negativ till brytning av uran i alunskiffer.
Erfarenheter från Kvarntorp i Närke visar att problemen kan kvarstå flera generationer efter att brytningen upphört.
Dessutom kräver en gruva i alunskiffer enormmarkyta, förändrar landskapsbilden och skapar stora mängder avfall som måste underhållas och övervakas under mycket lång tid. Vem bär ansvaret när bolag går i konkurs – eller när extremväder gör att dammar och täckmassor brister?
De kanadensiska prospekteringsbolagen, som nu visar intresse för Vilhelminas marker, talar om jobb och utveckling. Men erfarenheterna visar att vinsterna ofta försvinner utomlands, medan lokalsamhället blir kvar med riskerna, avfallet och förlorade marker.
Vi i Vilhelmina har sett vad som händer när beslut fattas långt bort från dem som berörs. Besluten om vår mark, vårt vatten och vår framtid ska tas här – inte i Stockholm eller Toronto.